Tillväxtresan: Det svenska träbyggandets återuppståndelse

Be någon att beskriva sinnebilden av en stad idag och du kommer att få höra berättelser om höga hus av stål, glas och betong, om välfungerande service och civilförsvar och om elkraft och automatisering som förenklar livet för invånarna. Så har den bilden inte alltid sett ut. Bodde du i en svensk tätort för några hundra år sedan kännetecknades den snarare av de många träbyggnaderna och av det faktum att vi förlitade oss på eld både för att värma upp våra hus och lysa upp våra gator. Eftersom det moderna brandförsvaret ännu inte var uppfunnet präglades den dessvärre av en sak till: de otaliga eldsvådor som gång på gång genom historien har härjat våra städer och tvingat oss att bygga upp dem på nytt.

1874 hade Sverige fått nog av stadsbränderna. Det året infördes för första gången ett nationellt ramverk med lagar som reglerade hur och med vilka material vi fick bygga i städer. I hopp om att slutligen kunna sätta stopp för bränderna utformades säkerhetsorienterade byggstadgar som gjorde gällande att det lättantändliga träet inte längre fick användas som stommaterial i byggnader med fler än två våningar. Den svenska skogsråvarans tid som vårt främsta byggmaterial – och som en av våra främsta källor till oro – var över. Århundradet som följde präglades av flera tekniska revolutioner som skulle förändra Sverige i grunden. Det land som kom ut på andra sidan av den här transformationen var inte längre ett jordbrukssamhälle byggt i trä, utan en industrination som gjutits av stål. Den svenska skogsråvaran kom att spela en fortsatt viktig roll som en av våra största exportvaror men trähusen, och utvecklingen av träbyggnadskonsten som gjorde dem möjliga, föll i glömska.

Början på något nytt

Det skulle dröja till slutet av 1980-talet innan träbyggnaderna gjorde sig påminda igen. Den europeiska gemenskapen presenterade då ett nytt direktiv kallat Construction Products Directive (CPD), i vilket medlemsländernas nationella lagstiftare uppmanades att se över sina byggregler för att göra dem mer funktions- än säkerhetsbaserade. Sverige var inte sent med att se över sitt regelverk och 1995 presenterades Boverkets byggregler (BBR) samt Boverkets konstruktionsregler (BBK), som båda följde CPD:s tankar om en mer funktionsbaserad helhetssyn på byggregler och till följd av detta bland annat tillät uppförandet av träbyggnader med fler än två våningar igen. Tekniska landvinningar hade gjort det möjligt att garantera brandsäkerheten även i höga trähus. Efter ett århundrade i skuggan av stål och betong tycktes manegen vara krattad för den svenska skogsråvarans återkomst som byggmaterial.

Det fanns bara ett problem: eftersom forskningen om träbyggnad under lång tid inte hade varit direkt applicerbar på något verkligt byggande i Sverige var den mycket eftersatt. Boverkets nya byggregler hade inte bara varit mer tillåtande än tidigare, de uppdaterade bestämmelserna kring exempelvis avledningen av fukt hade även resulterat i nya tekniska utmaningar som behövda lösas för att höga hus med trästomme återigen skulle kunna bli en realitet. Dessutom var den traditionsbundna byggbranschen inte överdrivet intresserad av att börja använda sig av ett ”nytt” byggmaterial där forskningen, transportmöjligheterna och branschkunnandet var eftersatta och de kommersiella möjligheterna åtminstone inledningsvis var små. Om träet någonsin på allvar skulle konkurrera med andra populära byggmaterial igen skulle någon först behöva jämna ut spelreglerna.

Entré för träbyggnadsstrategin

Eftersom staten en gång i tiden fråntagit träet dess status som byggmaterial, genom införandet av 1874 års restriktiva byggregler, föll det sig naturligt att det även var staten som skulle återställa den. 2002 beslutade därför den dåvarande regeringen att ta fram ett underlag för en nationell träbyggnadsstrategi som skulle underlätta för det svenska träbyggandets återkomst på den inhemska – och på sikt även den internationella – marknaden. När underlaget till den färdiga strategin presenterades 2004 i Näringsdepartementets rapport Mer trä i byggandet: Underlag för nationell strategi att främja användningen av trä i byggande var man minst sagt positiv till möjligheterna att kunna utveckla förädlingsgraden hos den svenska skogsråvaran. En gemensam vision för hela strategin var att ”trä om 10–15 år skulle vara ett självklart alternativ i allt byggande i Sverige – och på sikt i hela Europa”. Vid den här tidpunkten var andelen flerfamiljshus som producerades av trä jämfört med andra material cirka 10 procent. Här gällde det alltså att ligga i om tidsplanen skulle hålla. När Västerbottens dåvarande landshövding Lorentz Andersson ett år senare utnämndes till samordnare för strategin fick den ett ansikte utåt och med en entusiasm som lätt smittade av sig var han av allt att döma rätt man för jobbet.

– En högre förädling och ett bättre nyttjande av våra skogsresurser ligger i allas intresse. I Västerbotten har vi utvecklat massivträbyggande både i byggnadskonstruktioner och broar på ett nytt och mycket effektivt sätt, förklarade Lorentz Andersson i ett pressmeddelande daterat till den 12 maj 2005. Samma år utvecklade han sin syn på de unika utmaningar som satsningen på trä som byggnadsmaterial förde med sig i en intervju med tidningen Svenskt Trä, och den här gången var det inte svårt att föreställa sig ett förverkligande av den vision som formulerats i underlaget till strategin. – Jag kommer från en del av landet där skogsresurserna har stor betydelse för sysselsättningen. Självklart vill jag därför få igång träbyggandet i Sverige i mycket, mycket större omfattning. Skogsnäringen är Sveriges största nettoexportvara och Sveriges trä är lika viktigt för Sverige som oljan är för Norge. Men träet är ju en förnyelsebar resurs vilket inte oljan är. Vi kommer alltså att kunna ha glädje av träproduktionen hur länge som helst, så länge skogen finns. Det innebär att vi kommer att ha en biologiskt återvinningsbar och miljömässigt riktig produkt. Materialet i en byggnad av trä kan ju återanvändas till andra verksamheter, som till exempel energiproduktion. Detta till skillnad från materialet i betongbyggnader. Skogen hjälper samtidigt till med att minska utsläppen eftersom den tar till sig koldioxid. På frågan vilken den största utmaningen för träets återintåg han såg vid den här tidpunkten var svaret självklart.

– Traditionen! Det största motståndet ligger i att just ”tänka trä”. Men det är på väg åt rätt håll och det har redan skett oerhört mycket. Många arkitekter vet värdet i träet och många byggare har intresserat sig väldigt mycket för träbyggande. På sätt och vis kan man säga att vi ska vara katalysatorn för en ännu aktivare process. Vi skyndar på det hela...

EU-stödet en möjliggörare

Så hur ser facit egentligen ut idag? Riktigt så snabbt som man hoppades att det skulle gå i den där rapporten från 2004 har det inte gått. Fortfarande byggs det procentuellt sett inte lika många flerfamiljshus med stommar av trä som med betong och stål i Sverige. Senast 2013 låg siffrorna procentuellt sett på samma nivåer som 10 år tidigare, kring 10 procent årligen. Samtidigt har träbyggnadsstrategin och den svans av regionala utvecklings- och branschforskningsprojekt som följt i dess fotspår kraftigt förbättrat utsikterna för träet som ett

självklart val av byggmaterial. Den saken är säker. Märtha Puranen är programansvarig på Tillväxtverkets kontor för region Övre Norrland. Hon var en av dem som under programperioden 2007–13 var med och drev satsningar som det treåriga ”Trästad 2012”, där 17 kommuner i fyra regioner deltog för att utveckla kunnandet kring klimatsmart och rationellt byggande med trä.

– Träbranschen har alltid, likt andra basnäringar, haft stor betydelse för vår region. Det har alltid varit en ambition att vi ska kunna öka förädlingsgraden av skogsråvaran och få den att stiga i den så kallade värdekedjan, att inte bara lämna ifrån oss obearbetat timmer utan att kunna förädla och göra produkter som produceras här. Märtha Puranen menar att man har tagit flera steg framåt när det kommer till att öka förädlingsgraden av svensk skogsråvara under programperioden. En betydande del av den utvecklingen kan vi tacka den Europeiska regionala utvecklingsfonden, ERUF, för.

– Under den förra programperioden lade man från EU:s håll ungefär 90 miljoner kronor på sådana här utvecklingsprojekt som hade som ambition att hjälpa oss att öka skogsindustrins konkurrenskraft nationellt och internationellt. Flera av projekten baserades på Trippelhelixmodellen där akademin, olika typer av små och medelstora företag samt myndigheter samarbetade för att nå framåt. Flera av samarbetena föll väl ut. Under den nuvarande programperioden har ERUF-stödet till de regionala utvecklingsprojekten bara ökat i omfattning. Enligt Märtha Puranen har det lett till flera konkreta landvinningar.

– Vi har fått till stånd nya produkter och företag som varit involverade i projekten har stärkt sin konkurrenskraft. Branschen har kanske haft sviktande lönsamhet under vissa perioder, men den har haft och fortsätter att ha en stor betydelse för oss eftersom vi har så mycket skog här. När det kommer till att öka förädlingsgraden har EU-medlen haft stor betydelse, det är jag helt säker på.

Goda exempel

Idag räcker det med att vända blicken mot Piteå för att få bilden av svenskt träbyggande som en levande del av vår skogsindustri bekräftad. Där pågår två klart lysande exempel på hur regionala utvecklingsprojekt som medfinansieras av ERUF bidrar till att stärka svensk träbyggnads konkurrenskraft. Ett av dessa är utvecklingen av logistikcentrumet Piteå Port & Hub, där man just nu håller på att uppföra en ny hamndel som ska förbättra transportkapaciteten. Vd Ulrika Nilsson berättar att det faktum att den Europeiska regionala utvecklingsfonden medfinansierat projektet med 65 miljoner kronor varit avgörande för utbyggnaden.

– Som ett relativt litet kommunalt bolag i förhållande till kostnadsstorleken på den här typen av långsiktiga infrastrukturinvesteringar betyder det väldigt mycket för oss. Det innebär en fantastisk möjlighet för oss att utöka vår kapacitet och att kunna bidra till att uppnå regionens långsiktiga mål för tillväxt. Stefan Lindbäck är vd för Lindbäcks bygg, ett familjeföretag som sedan många år tillbaka gått i bräschen för det återuppväckta svenska träbyggandet. Idag är de Sveriges största leverantör av industriellt producerade flerbostadshus av trä och har nyligen uppfört en fabrik ett stenkast från Piteå Port & Hub. Där är man beroende av de förbättrade förbindelserna mellan sjö, järnväg och väg samt den utökade kapacitet som den EU-delfinansierade utbyggnaden av hamnen har lett till.

– För oss innebär det att vi får tillgång till en ny transportlösning som vi tidigare har varit tvungna att ställa oss i kö till för att kunna använda. Nu finns hamnen tillgänglig med betydligt bättre kapacitet. Piteå hamn börjar bli en hubb för att åstadkomma transporter av varor och tjänster som man tidigare inte varit i närheten av. Nu kan vi börja med container-transporter av varor in till fabriken. Det är väldigt viktigt för oss.

Enligt Stefan Lindbäck kan inte heller betydelsen av de regionala utvecklingsprojektens samlade inverkan på den regionala skogsindustrin överdrivas.

– Exempelvis Trästad 2012 har betytt otroligt mycket för oss ur ett marknadsföringsperspektiv, eftersom det kommunicerat ett budskap om vad man faktiskt kan göra med stora trähus. Inom ramarna för projektet Träcentrum Norr har vi fokuserat på att få till stånd tekniska lösningar som gör det möjligt att använda trä på ett annat sätt än vad det varit tidigare. De har varit helt avgörande för vår framdrift.

”Det ska hända något i verkligheten”

Så hur ska man egentligen sammanfatta ERUF:s bidrag till utvecklingen för svenskt träbyggande? En som har bättre koll på det än de flesta är Göran Brulin. Han är professor i lokala och regionala innovationer vid Linköpings universitet och arbetade under programperioden 2007–13 som analytiker på Tillväxtverket. Där ansvarade han bland annat för den löpande utvärderingen av ERUF-projekt. – En viktig slutsats vi drog efter den programperioden var att en för stor del av pengarna hade gått till forskning, medan en för liten del hade gått till att skapa nya affärsidéer. ERUF är inte främst en forskningsstödjande strukturfond, utan det är Horizon 2020 som ska ha den rollen. ERUF ska vara till för att stötta innovation och skapandet av nya affärsidéer. Det ska hända något i verkligheten, det ska inte primärt bli vetenskapliga artiklar av det man sysslar med inom ramarna för ERUF. Det viktiga för oss är att vi når innovation och affärsidéer som leder till utveckling, nya jobb och företag i exempelvis övre Norrland, Småland och öarna, där satsningarna på träindustrin varit många, förklarar Göran Brulin.

Han berättar att man under utvärderingarna även kom fram till att för mycket pengar även gått till olika typer av företagsfrämjande, pengar som inte var direkt nyskapande – utan som mer kom att fungera som ett slags finansiering av löpande verksamhet.

– Det ska inte ske med ERUF-pengar egentligen. Det ledde till mycket kritik i vår rapport. Samtidigt finns det mycket som talar för att det behövs något slags injektion från sidan, för att få igång nyskapande idéer lokalt och regionalt. I och med den här kritiken som vi kom med under den förra programperioden har företagens verkliga behov ställts i centrum under den här perioden. Det har lett till att det blivit mer dynamiska insatser. Göran Brulin förklarar att man över tid ändå fått till en bra balans mellan satsningar på träinnovation och att stödja näringslivet på rätt sätt.

– Det är svårt att avgöra i vilken utsträckning satsningarna på svensk träbyggnad borde fortsätta. Egentligen borde ERUF-stödet till träbyggnad inte fortsätta, eftersom om det finns något område där det redan gjort avtryck så är det inom trähusbyggnation och träinnovation. Möjligen behövs fler satsningar på export. De senaste åren har vi i princip haft en väckelserörelse kring träbyggnation runt om i landet, ute i landets kommuner. Det borde rimligen vara så att träbyggnadsindustrin kan klara sig själv snart. ERUF-pengarna ska inte gå till att finansiera löpande verksamhet, utan det ska vara till för just innovation och nyskapande, som när man först började att bygga flerfamiljshus i trä, säger Göran Brulin, och fortsätter:

– Vi har verkligen kommit igång. När man väl har kommit igång är det träbyggnadsindustrin själv som ska visa att den är konkurrenskraftig gentemot andra material. Av allt att döma är det precis vad som håller på att hända.

En ny stad

De regionala utvecklingsprojekt som pågår över hela landet – som de i Piteå eller Grön agenda och Träinnovation i norr – för den där ursprungliga visionen som 2004 formulerades i den nationella träbyggnadsstrategin om att ”trä ska vara ett självklart alternativ i allt byggande i Sverige – och på sikt i hela Europa” vidare. Med hjälp av medfinansiering från ERUF och de små och medelstora skogsindustriföretagens aktiva deltagande görs hela tiden nya

landvinningar när det kommer till att återerövra det svenska träet som byggmaterial. Fortfarande kvarstår en del arbete för att andelen industriellt producerade flerbostadshus av trä ska kunna konkurrera med de i betong och stål. Men ta inte vårt ord för att det förhåller sig på det viset. Tänk istället på att vi nu befinner oss i ett läge som för bara ett par decennier sedan hade tett sig osannolikt: be någon att beskriva sinnebilden av en svensk stad idag och du kommer att få höra berättelser om hus byggda av trä.

Den här gången är de här för att stanna.