Utmana den urbana normen

Idag bor idag lika många människor i Sveriges landsbygder som för 20 år sedan. Avfolkningen har avstannat. Urbaniseringen, alltså att människor flyttar från landsbygder till städer, handlar idag om att det föds fler människor i städerna som följd av att det bor fler där. De senaste åren har utflyttningen från stora städer varit högre än inflyttningen. Ändå hörs ibland myter som att ”Sverige är det land som urbaniseras snabbast” eller att ”landsbygderna avfolkas”. Det är exempel på citat som ofta finns i samband med diskussionerna om Sveriges utveckling och uppfattas som en sanning.

En annan förklaring till den till synes höga urbaniseringen i Sverige hittar vi i statistiken. Enligt SCB bor 12 % av befolkningen i landsbygder och 88 % i tätorter eller städer.

Ser vi till FN:s siffror så bor hela 76 % av Sveriges befolkning i landsbygder.

Skillnaderna ligger alltså i vilka definitioner som används, enligt SCB är en tätort en sammanhängande bebyggelse med minst 200 invånare där det inte är mer än 200 meter mellan husen.

Enligt EU definieras landsbygd som områden utanför tätorter med mer än 3000 invånare medan FN definierar urbana områden som städer i olika nivåer, från mer än 10 miljoner invånare till 300 000 invånare.

Vi kan med andra ord lika gärna prata om Sverige som ett till största del o-urbaniserat land, men ändå är uppfattningen om att vi är så urbana väldigt stark. Vad handlar det egentligen om?

Urban norm, urbant tolkningsföreträde och territoriell maktordning är alla relativt nya akademiska begrepp som fungerar som redskap för att beskriva ett strukturellt förhållande och fördelning av makt mellan det som anses vara centrum och periferi. Utgångspunkten är att det befolkningstäta/det urbana är normen.

I likhet med genusordningen rör det sig om maktstrukturer som gynnar en viss grupp av platser och därmed en viss grupp av människor. Makten kan handla om resursfördelning liksom möjligheterna att sätta dagordningen för vilka frågor som ska diskuteras och vilka beslut som ska tas. Makt handlar också om tolkningsföreträde, om att avgöra vad som är möjligt att ifrågasätta och vad som anses vara så normalt att det inte går att ifrågasätta.

Den urbana normen är ett generellt synsätt i vårt samhälle där miljöer som är tätbefolkade och kan definieras som urbana betraktas som det normala och önskvärda medan de mer rurala miljöerna blir dess motsats och det avvikande. Begreppet är dock inte homogent utan rymmer en bredd av definitioner och uttryck inom både det urbana och det rurala. Det verkar också på en glidande skala där det mer tätbefolkade överordnas det glest befolkade, vilket innebär att den urbana normen kan ha lika stark påverkan i en kommuns centralort gentemot dess landsbygder, även om centralorten i sig inte är stor.

Hur kan det vara så accepterat att en plats får mycket resurser, makt och utrymme på bekostnad av en annan plats?

Förklaringen ligger i att det sällan syns.

När vi pratar om normer och makt då är normalisering ett viktigt begrepp. Alltså hur något som egentligen är orättvist eller konstigt görs till något ”normalt” för att dölja orättvisan. I normaliseringsprocessen är ord och begrepp ett viktigt redskap, genom att välja ord med positiv eller negativ laddning eller innebörd så kan mottagarens uppfattning påverkas. Det mest talande exemplet är föreställningen om landsbygder som tärande när de i själva verket är närande, ett bildligt exempel är exemplet om var julen kommer ifrån ovan. Ett annan vanligt förekommande exempel är hur offentliga investeringar kallas för satsningar i städer men stöd eller bidrag i mer glesbefolkade områden.

På samma sätt går det att förändra normerna.

Genom att bli medveten om hur man kommunicerar i bild och text, om ord och begrepp och vad de egentligen säger och sedan välja andra så förändrar vi i praktiken. I stället för att prata om ett centrum och en periferi så kan en kommun ha många olika centrum i olika storlekar. I stället för att ge bidrag så satsar vi på en plats vi tror på och vill se utvecklas.

Det är sannolikt väldigt få som aktivt värderar landsbygder lägre än städer. Ändå tas det hela tiden beslut och utförs handlingar med en negativ konsekvens för landsbygderna. Varför? Därför att normerna styrs och upprätthålls av våra omedvetna värderingar. Och det är ju jättebra!

För det betyder att det går att förändra, bara vi blir medvetna. Det fantastiska med normer och strukturer är att de inte är någon naturlag, de är inte konstanta och de styrs inte av någon osynlig makt utan de styrs av oss och vårt undermedvetna.

För att gå tillbaka till liknelsen med genusordningen så kan vi titta på exemplet med de stora löneskillnaderna som fortfarande råder mellan kvinnor och män. Det är sannolikt inga chefer som vid en lönesättning aktivt tänker att ”han är man, då får han lite mer i lön” och ”hon är kvinna, då får hon lite mindre”, ändå blir det oftast så. Det som styr är underliggande värderingar om vilka egenskaper och förmågor som värderas högre och olika förväntningar beroende på kön. Om vi ”bara vet” att det är i städerna all utveckling sker och där alla vill bo, då är det ju jättedumt att inte satsa på det!

Som nämnt ovan fungerar dessa normer relativt, så på samma sätt blir det ”naturligt” för en mindre kommun att satsa mer på tätbefolkade centrum än på glest befolkade områden.

På samma sätt som med andra normer och maktstrukturer står det underordnade i relation till det överordnade medan det överordnade har en friare position och anses ha ett egenvärde. Till exempel är det lätt att prata om ”landsbygdens potential” men om man gräver djupare i vad som menas så handlar det oftast om dess potential att bidra till stadens utveckling, inte sin egen.