Utbildningssystemet missar målet – därför räcker inte kompetensen till i livsmedelssektorn

Utbildningar leder inte alltid till jobb

Elever som utbildar sig inom naturbruk, livsmedelsproduktion eller närliggande områden arbetar ofta i helt andra branscher några år efter examen. Samtidigt rapporterar företag inom lantbruk och industri stora svårigheter att rekrytera personal med rätt grundkompetens. Det antyder att matchningen är svag mellan utbildningar kopplade till livsmedelssektorn och företagens behov.

Misslyckandet är dubbelt. Dels svarar utbildningarnas innehåll inte alltid mot företagens faktiska behov. Dels dimensioneras utbildningarna utan tillräcklig hänsyn till regionala och branschspecifika efterfrågemönster. Följden blir att personer utbildas till yrken de inte stannar i, medan företagen fortsätter att sakna arbetskraft.

YH-utbildningar når inte målet

Även på eftergymnasial nivå finns matchningsproblem. Yrkeshögskolan är tänkt att vara ett snabbt och behovsstyrt svar på arbetsmarknadens efterfrågan, men inom livsmedelsområdet är volymerna ofta små och utbildningarna ojämnt fördelade över landet. Specialiserade utbildningar inom processteknik, automation och livsmedelsteknik startar och läggs ned utan långsiktighet, vilket gör det svårt för företagen att planera sin kompetensförsörjning.

Samtidigt kräver teknikutvecklingen alltmer avancerad kompetens. När utbildningssystemet inte levererar i takt med denna utveckling tvingas företagen att försöka antingen rekrytera från andra branscher och internutbilda eller avstå från investeringar.

Dimensionering är en nyckelfråga

Att utbildningsutbudet inte motsvarar behoven är inte en ny insikt. Frågan om dimensionering – det vill säga hur många platser som erbjuds, var de finns och inom vilka inriktningar – har seglat upp som en av de mest centrala utmaningarna. Det gäller särskilt gymnasieskolan, där utbildningsbeslut ofta fattas utifrån korta perspektiv och begränsad koppling till näringslivets långsiktiga behov.

Att statliga aktörer följer och utvecklar regionala planeringsunderlag visar att problemet är erkänt. Men så länge styrningen är svag och ansvarsfördelningen otydlig riskerar underlagen att bli just underlag, utan verklig effekt på utbildningsutbudet.

Regionala skillnader förstärker bristen

Skillnaderna mellan regioner är stora. I flera delar av norra Sverige är tillgången till livsmedelsspecifika utbildningar begränsad, trots tydliga kompetensbehov i näringslivet. Samtidigt visar analyser att den finns betydande matchningsproblem.

För företag med verksamhet utanför storstadsregionerna blir detta särskilt problematiskt, eftersom rekryteringsbasen redan är begränsad. När utbildningssystemet inte tar hänsyn till dessa regionala förutsättningar förstärks obalanserna och kompetensbristen cementeras.

Ett utbildningssystem som anpassats efter andra behov

I grunden handlar problemet om att livsmedelssektorns behov inte tillräckligt motsvarar utbildningssystemets inriktning. Dimensionering, innehåll och lokalisering styrs i hög grad av annan logik än kraven på livsmedelsförsörjning och industriella behov. Konsekvensen blir att utbildningssystemet lever sitt eget liv, medan arbetsgivarna tvingas hantera följderna.

Dags att ställa om både utbildningar och företagens strategier

Om Sverige menar allvar med att stärka sin livsmedelsproduktion, sin beredskap och sin konkurrenskraft måste utbildningssystemet bli en aktiv del av lösningen. Det kräver bättre matchning, tydligare koppling till arbetslivets behov och en långsiktig syn på dimensionering.

Samtidigt kan utbildningssystemet inte anpassas till dagens branschefterfrågan. Behoven kommer att se annorlunda ut om bara några år. Det är därför även företagen måste se på kompetensförsörjning i ett mer strategiskt perspektiv. Kort sagt: kompetensutveckling måste bli en del av den långsiktiga affärsstrategin även för livsmedelsföretag. Annars riskerar vi att fortsätta utbilda fel, samtidigt som bristen på rätt kompetens blir alltmer akut.