Livsmedel är kritisk infrastruktur, staten behöver ta större ansvar

Fragmentering försvårar utvecklingen

I dag består livsmedelskedjan av tusentals företag i olika storlekar och med olika logiker. Samtidigt styrs den av många myndigheter med överlappande och ibland motstridiga regelverk. Ingen aktör har helhetsansvar för kompetensförsörjning, innovation, regelutveckling och beredskap. Följden blir att insatser sker parallellt, ofta med god vilja men utan att bidra till ett sammanhållet system.

Marknaden klarar inte uppdraget ensam

Kompetensförsörjning, investeringar i ny teknik och produktionsutveckling är kostsamma och långsiktiga processer. Många företag, särskilt små och medelstora, saknar både resurser och incitament att ta det fulla ansvaret. När arbetskraften är svår att rekrytera, utbildningar inte motsvarar behoven och efterfrågan på hållbarhets- och teknikkunskap ökar, uppstår ett glapp som marknaden ensam inte kan hantera.

Beredskap kräver statlig styrning

Livsmedelssystemet är sårbart för störningar, från brist på arbetskraft till brist på råvaror. För att klara kriser behövs kapacitet som inte är lönsam i vardagen men nödvändig när läget skärps. Det kräver politisk vilja, koordinering och investeringar som sträcker sig bortom företagens egen horisont. Livsmedelsberedskap kan inte improviseras fram; den måste byggas bland annat genom att vi säkerställer att vi genererar relevant kompetens till livsmedelssektorn.

Mot en mer strukturerad statlig roll

När livsmedel betraktas som kritisk infrastruktur förändras också statens uppdrag. Det handlar inte om att kontrollera marknaden, utan om att skapa stabila förutsättningar: tydliga ansvarsförhållanden, bättre samverkan mellan myndigheter, långsiktiga kompetens- och utbildningsstrukturer och styrning som utgår från ett helhetsperspektiv. I dag saknas detta, vilket gör att systemet går miste om både effektivitet och robusthet.

En fråga om framtida trygghet

Livsmedelsbranschen är inte som vilken marknad som helst. Att staten kliver fram handlar därför inte om ideologi utan om att säkerställa att Sverige kan försörja sin befolkning, också i en tid av samhällshotande risker.