Tillväxtverket

När sanning blir en fråga om tro

Det är lätt att fastna i nuet. Fokus på löpandebandproduktion och vardagspasta. Visserligen praktiskt, men också en andefattig halvdistans i tillvaron. Varken till­räckligt nära för att se storheten i det lilla. Eller tillräckligt långt ifrån för att av­täcka mönster i ett större skeende.

För mig är det viktigt att då och då lämna nuet och låta tankarna vandra. Såhär i början av hösten återvänder jag gärna till sommaren.

Samverkan – men vem tar egentligen ansvar?

Någon vecka in i semestern fylls mina sociala kanaler av inlägg från Almedalen. Jag minns särskilt ett, från Terese Bengard på Hela Sverige ska leva. Hon noterar att många lyfter stora behov av sam­verkan. Terese undrar vem som egentligen tar ansvar i ett sådant samhälle.

Ett tidens tecken, tänker jag. Både själva trenden i sig, och farhågan om dess konsekvenser. Genomgripande samhällsutmaningar som till exempel klimatförändring, kompetensförsörjning eller för den delen utvecklingen på landsbygderna, verkar inte bry sig om att vi organiserar samhället i nivåer och sektorer. De förutsätter samverkan. Kräver samverkan. Med risk för att när många delar på ansvaret, kanske ingen tar det.

Sanningen om Norge

Senare under sommaren ägnar Expressen ledarutrymme åt att beskriva hur norska små­kommuner fortsätter att krympa, trots att staten ”strösslar” skattemedel över dem. Norge, som i Sverige ofta används som inspirationskälla och bevis på att det går att hejda en krympande befolkning på landsbygderna, bör enligt Expressen istället ses som ett avskräckande exempel. Samma kväll postar en bekant ett inlägg på sociala medier där populärvetenskapliga Extrakt, slår fast att den norska landsbygden mår bättre än någonsin.

Kanske är också detta ett tidens tecken. Olika sanningar existerar sida vid sida – trots att de verkar vara varandras motsatser. Samma tendens finns kring urbanisering och befolknings­utveckling där olika sätt att räkna och argumentera leder till flera sanningar. Där en sanning blir något man kan välja att tro på – eller inte.

Kan man bo i Östersund?

Med bara ett fåtal dagar kvar på semestern noterar jag ett inlägg med ovanligt många kommen­tarer på min Facebook. Det ligger i en grupp där man kan publicera vad som händer i en viss stad. Han som postat inlägget har kommit in på sin drömutbildning, vid Mittuniversitetet i Östersund. Problemet är just det. Östersund, som i studentens värld representerar obygd och för tankarna till isolering och sammanbrott i stil med Jack Nicholsons karaktär i The Shining (du under 40 år kan googla den referensen). Studenten från Göteborg vill ha någon slags garanti för att det faktiskt är möjligt att bo i en stad utan både trängselproblematik (nåja) och vintrar som verkat fastna i skarven mellan duggregn och blötsnö.

Och jag tänker att det handlar så mycket om förväntningar. Bland de många kommentarerna skymtar någon slags skiljelinje. Mellan dem som ville bevisa att Östersund är en stad att räkna med, fylld av minst lika många restauranger och urbana nöjen som Göteborg, vilket naturligtvis inte är sant. Och de andra som istället gör det motsatta, pekar på typiskt rurala värden som naturen, på lugnet och det orörda – möjligheterna till friluftsliv.

Jag tänker att han naturligtvis ska flytta till Östersund. Dels för själva utbildningens skull såklart, dels för att han (som rent statistiskt ändå inte kommer att stanna i Jämtland) förhoppningsvis inser att det är möjligt att bo på platser av olika karaktär. Att olika platser bär på olika kvalitéer – och att Sverige har ett överflöd av dem.

En drivande kraft

På Tillväxtverket har vi ambitionen att samverka med andra myndigheter inom landsbygds­politiken, till exempel Trafikverket, Vinnova och Jordbruksverket. Själva poängen är att det ska leda till att vi myndigheter bättre hanterar landsbygdernas behov i vår verksamhet. Vi sätter press på oss själva, genom att systematisera hur vi fångar upp resultat.

Ett starkt önskemål är att regeringen bidrar med goda förutsättningar genom att via reglerings­brev styra de myndigheter som förväntas ingå i samverkan, och inte bara den som förväntas bjuda in till den.

Jag hoppas att Tillväxtverket med början i höst också kan bli en drivande kraft i att skapa reda i oredan av sanningar. Inom kort genom en välbehövlig uppdatering av befintlig kommunindelning, som i nuläget baseras på siffror från 2012.

Hög tid för halvdistans

Slutligen, se över dina förväntningar med jämna mellanrum. På både landsbygder och städer. Kanske på livet i stort. Våga utmana dem. Och har du förväntningar på Tillväxtverket är du givetvis välkommen att kommentera detta inlägg, eller höra av dig till mig direkt.

Nu hög tid att ännu en gång lämna sommaren.

Nu hög tid för halvdistans. Eller vardag som många visst kallar det.

Fördjupa dig i diskussionen om landsbygder

Fram till den 30 september kan du anmäla dig till Stora landsbygdskonferensen, som Tillväxtverket arrangerar tillsammans med SKL. Här finns program och länk till anmälanöppnas i nytt fönster

Läs mer om Tillväxtverkets uppdrag inom den nationella landsbygdspoltikenöppnas i nytt fönster samt ta del av indelningen i olika typer av landsbygder:

Klas Fritzon

Koordinator för landsbygdsuppdrag. För att lyckas i rollen lyfter Klas fram det stora beroendet av andra. Det är tillsammans vi gör skillnad, hävdar han på gränsen till tröttsamt ofta.

Kommentarer

    Du måste vara inloggad för att få kommentera

    Stängd för fler kommentarer

    300